Canyoning

Säg inget till mamma och pappa; jag repellerade mig ner för ett 40 meter högt vattenfall för ett par veckor sen.

Lizzie: Es possible para comprar platano en Suezia? Porqué me gusta MUCHISSIMO!

Volontärarbete- in a nut shell

Såhär börjar vi dagarna. Väntar på transportbussen och hoppas att den inte är full med turister- isåfall får vi vänta på nästa som går en timme senare… Men som synes är vi inte ledsna för det.

Första veckan bestod av målning av den nya souvenirbutiken och kafeteria, både invändigt och utvändigt. Det var livat värre kan jag lova! Här har vi Hario, Carro, Alepate, Xavier och Simon.

 
”Hoppas det inte regnar idag.” Sa Carro och gick ut i regnskogen… Oj vad förvånade vi blev!

Andra dagar ser det utsåhär. Då är det på med starkemanskläderna och bära säckar med 12-15 kilo sten som ska ut i vandringsspåren.

Och här under har vi Simon, i sällskap med en Pizote. Helt okej trivsamt- Vi gillar!

Bildregn

Här kommer äntligen en bildkavalkad med utdrag ur upplevelserna hittills. Idag bjuds det på smakprov från övernattningen på MIA, en liten skogsutflyckt på orientationcamp, utsikt över lagunen vid vulkan Poás, vacker utsickt i bergen med hela gänget, fruktmarknad i Zapote, lek på Moseo de los Niños, pluggande i park, lite culantro och vår graduation från Epifanía.

Llegamos en Santa Elena

Det är nu äventyret ska börja på riktigt. Efter en fyra timmars resa från San José till Santa Elena kom vi fram med träsmak i baken och väldigt förväntansfulla. Den här gången var det inte hopen av mödrar som mötte oss, utan en cool snubbe med yvigt grått hår och en tröja där det stod ”tuanis” som betyder cool. Hela Mullsjöligan satt i minibussen och han frågade efter två tjejer och en kille. Lite motvilligt svarade vi att det nog var mig, Carro och Jakob han letade efter, vi visste ju inte om han var så tuanis som han utgett sig för att vara. Men johodå! Visst var han det. Det visade sig vara min och Carros värdpappa och han har tagit hand om oss som prinsessor, så ni kan väl förstå att vi trivs.

Nu är det söndag morgon och vi har sovit vår första natt i Santa Elena, och jag har aldrig varit med om sån blåst som här. Jag trodde huset skulle falla sönder ett tag. Vi bor lite spartanskt i samma rum, Carro och jag, med en utsikt som är galet vacker. Vi har Monteverde Cloudforest vid fötterna och lite längre ner ser vi havet. Skogen är magnifik, ser ut som på film och man kan bara tänka sig vad som gömmer sig därinne! Häftigt, och imorgon börjas det!

Culantro

Okej amigos. Inte mycket tid for blogguppdatering. Eller snarare; ingen ork till blogguppdatering eller tillrackligt bra internet for att ladda upp bilder. Det ar helt galet hur trott jag ar klockan atta pa kvallen. Dels ar vi ute i princip hela dagen efter att vi slutat skolan, men det ar aven skillnad pa hur dagsljuset ar fordelat over dagen. Har borjar namligen jobb och skolor redan klockan sju, istallet for runt atta-tiden som i Sverige. Sa det ar fullt liv har fran 06.00, och det ar snarare en underdrift an overdrift! Jag kanner mig som en riktig semesterfirare for att jag sover till sju pa morgonen.  A andra sidan blir det sa mycket mer av dagen, nar man startar sa tidigt. Helt okej, fast lite trakigt ar det att det ar backmorkt redan klockan sex pa kvallen igen.

Annat som ar annorlunda ar manen och hur den beter sig. Dels syns den bara sadar varannan vecka sags det, och nu i kvall nar den val gjorde det sa var den lutad mer som en bat an en banan… Da kanns det att man ar langt hemifran.

Och horrni. Min stora vanda infor resan och storsta skrack var ju hur mycket korriander det  skulle forekomma i maten har! Men utan att tanka pa det sa hann det ga en och en halv vecka innan jag stotte pa den! Och den ar inte godare har an vad den ar hemma. Huwa! Min nya matfavorit ar lite roligare. Platano! Det ar som banan men storre, och den maste tillagas innan man ater annars kan det spoka i magen vad jag forstar… Riktigt gott!

Snart har vi gatt vara tva veckor pa Epifanía school of spanish, och det har varit grymt kul! Roliga (!) lektioner har varvats med fruktstund och latinamerikansk dans. Lararna har varit fantastiska och jag tror faktiskt att jag lart mig en hel del. Det ska bli trakigt att lamna manniskorna har, sarskilt min vardfamilj som jag tycker mycket om, men det ska bli roligt med miljoombyte. Om jag inte sa det innan sa har vi varit i en forort till San José som heter Currdabat, och nu kanns det som vi har upptackt mycket av det som finns for en besokare att se. Pa lordag morgon ser vi fram emot en fyra timmars bussresa till Santa Elena. Dags for nytandning och uppvarmning infor det vi kommit hit for… Hit med lite farligheter!

Hasta luego!

A flight to remember

Det sags att det ar resan till malet som ska vara det haftiga. Men i detta fallet ar Costa Rica haftigare an den langa flygresan hit. Allt gick bra de forsta tolv timmarna, vi tog oss smartfritt till London dar vi dodade nagra timmar tittandes i guidebocker och snack om alla forvantningar. Resan over Atlanten till Miamis flygplats gick ocksa bra. Allt var frid och frojd tills vi skulle igenom passkontrollen… da sjonk blodsockret ner till halarna. Enligt planen hade vi tva timmar pa oss att ta oss till ratt gate, och pa planet till Costa Rica. Och ja, vi kan val medge att det var lite tajt planerat… Men som det nu var kom vi till slut igenom lagom till dess planet lamnade MIA. Det var bara att boka om biljetten, och nasta flight gick 12 timmar senare… Hej harda heltackningsmatta, alldeles for kalla AC och irriterande kvinnorost som ropar ut tiden i hogtalarna varje halvtimme (pa BADE engelska och spanska)! Vi var inte riktigt forberedda pa att aventyret skulle borja sa snart. Tesen ”expect the unexpected” har nu en betydelse for Mullsjoganget.

Sen dessa harliga inledning har varit pa ”orientation camp” och laddat upp med workshops och presentationer av ACI (organisationen som hjalper oss med hela resan), vi har sett vart forsta vattenfall och atit var forsta platano (matbanan). Igar (sondag) akte vi till skolan och mottes av en hop Costa Ricanska modrar som tog emot oss med oppna armar. Och idag har vi haft var forsta dag pa Epifana, som ar skolan dar vi ska studera spanska i tva veckor. Allt ar helt fantastiskt bra och jag ar helt overvaldigad av kanslan om att detta faktiskt hander just nu! Det kanns ocksa helt knappt och jag undrar med jamna mellanrum vad jag har gett mig in pa. Det ar ju inte klokt, jag kan ju knappt saga ”hej” pa spanska, och har sitter jag; hemma hos en mor och hennes dotter i deras radhus utanfor San José. Vem trodde att det skulle funka? Men det verkar racka med att le stort och skratta, sa loser sig det mesta. Pura vida…!

Hanna

Hit med lite farligheter.

Det är dags att börja hetsa, stressa och noja. På fredag drar vi och det är inte en dag för tidigt. Jag är mätt på att snacka om vad vi ska göra där borta, och beredd på att faktiskt ge mig av. Sanningen är väl egentligen att jag själv inte riktigt vet vad jag kommer att göra. Jag är rädd, men bara lite.

Jag ÄR Lucia

Test

Wehoo